Katalonien våren 2012. En resa helt på egen hand, bara jag, helt själv. Men vad kan hända? Jag visste ju att hästarna skulle finnas där, i värsta fall skulle jag iallafall få umgås med hästar större delen av dygnet, rida hela dagarna, träffa människor med samma intresse. Jag skulle på så sätt inte vara ensam.

Jag landade i ett varmt Barcelona, ett par timmar senare sittandes i en minibuss med två engelska kvinnor klädda i rosa plych mjukiskläder var vi framme på gården Mas Alba. Vi var någonstans i bergen, det var så tyst och så fridfullt. Det hade regnat och det var fuktigt men friskt i luften, sådär som det kan bli efter ett regn. Tog en promenad i den lilla byn. Det slog mig hur fin och gammal byn var, och tyst, så tyst att jag fick huvudvärk. Jag kände redan då att min kropp fick ny positiv energi och allt dåligt inom mig rann av mig.

På kvällen åt vi hemlagad middag med guiden. Vi presenterade oss och pratade lite om vad vi ville ha för hästar. De andra ville ha lugna och snälla hästar, jag ville ha en med lite energi, det hade jag bestämt innan att jag skulle vara noga med att säga, inte fega ur nu. Visst, det är skönt med en lugn häst, men det vore så tråkigt att glida runt med en avdankad seg häst hela veckan som kunde rutten utan och innan. Jag ville ha en häst med lite liv i sig.

Dagen efter var det dax att få tilldelat våra hästar. Spänt gick vi efter våran guide ner till stallet. Kändes som att det var första gången på ridskolan ungefär, nervöst och så mycket nytt. Kände mig som en riktig nybörjare med skakande knän och hjälmen på sniskan ungefär. Ansträngde mig där i sadelkammaren bland alla hundra sadlar, träns och packväskor för att höra vad guiden sa, det var viktigt att vi lyssnade. Jag fick tillslut leta upp sadel, träns, borst-kit och sadelväska märkta med "Fuego", som min häst hette. Lite stressad över situationen och svettig av den 25-gradiga värmen tog jag Fuegos saker och gick ut mot hästarna igen, tungt var det, och jag tappade hälften av sakerna längst vägen, sadeln vägde säkert minst 10 kilo bara den.. Sadeln var av en helt annan sort än vad jag är van vid, sadelväska har jag aldrig användt. Det enda jag kände mig säker på var tränset. Fuego var stor och lite bufflig och småtjurig. Det var inte lätt att charma honom inte. Det är så svårt med nya hästar tycker jag, innan man lärt känna den och vet hur den reagerar på saker och ting.

Som en räddare i nöden kom stallets hovslagare och hjälpte mig med att sätta på utrustningen, de andra hade redan fått hjälp och jag ville nästan börja gråta för att dem redan hade fått på sina saker medans jag inte fick på någonting rätt, haha, och inte var hästen särskilt samarbetsvillig heller. (Som om dem skulle rida iväg utan mig, hehe)

Efter en kort promenad med hästarna fick vi hjälp med att sitta upp, vilket jag var väldigt tacksam över med en häst som inte ville stå still och dessutom var gigantisk! Äntligen var vi på plats och kunde bege oss på vår långa vandring. Första halvan av dagen var av skräckblandad förtjusning, för att inte tala om första galoppen, där kan vi nog stryka ordet förtjusning och enbart tala om skräck. Jag hade nämligen en "liten" häst med väldigt mycket energi och väldigt långa ben som sprang järnet och jag hade ingenting att säga till om. Jag trodde liksom att vi skulle ta en liten trevlig arbetsgalopp allesammans.. eh. fel. Det fanns inget som hette arbetsgalopp, det var fältsits som gällde och låta hästarna löpa bäst dem ville.

"KEEP THE DISTANCE" skrek guiden framför mig, jo men jag hade gärna kept the fucking distance om jag så bara kunde! Men nej, vi springer i princip jämsides med hästen framför istället för några meter bakom tyckte Fuego. Skitkul att driva med den stackars turisten på ryggen tror jag nog allt att han tänkte. Just nu tänkte jag bara på hur jag skulle överleva denna resa, såg framför mig hur jag skulle flyga av och få åka helikopter till närmsta sjukhus med bruten arm och punka på lungan, typ. Minns att jag tänkte att jag skulle göra vad som helst bara jag fick sätta mig på planet hem om sex dagar oskadd! Be om att få byta till en lite mer tam häst kanske vore på sin plats?

Vi lärde känna varandra mer och mer jag och Fuego, och jag kom till att älska honom! Han var så himla rolig den där hästen trots allt. De andra hade bett om lugna snälla hästar och det var vad dem fick också, nästan lite för lugna sa dem, lite på gränsen till tråkiga. I början var det jätteskönt med en snäll och lugn häst sa dem (jotack!), men efter några dagar blev det lite tjatigt att behöva trava ikapp hela tiden, guidens häst och min häst gick nämligen ungefär dubbelt så fort som de andra tre hästarna. Speedy gonzales ;)

Å jag är så glad att jag inte bytte häst efter den där första dagen då jag mest kände mig halvt skräckslagen.
Trots att han alltid skulle hålla på och snurra runt när jag skulle borsta, hatade att bli tränsad, vägrade lyfta hovarna, va rastlös och busig eller inte var särskilt gosig av sig så tyckte jag så mycket om honom, man fick liksom vinna hans respekt, man fick den inte gratis inte. Åh Fuegopojken <3
Tänk att han bar mig på sin rygg i 6 långa dagar, och var alltid lika pigg och framåt, alltid lika arbetsvillig. Vi gick genom djup sand, vi besteg ett högt och stenigt berg en halv dag för att sedan ha picknick längst uppe på en klippavsats, red genom floder, i havet, över frodiga fält, hade kilometerlånga galopper utan att stanna där svetten rann på varenda millimeter av hästarnas kropp och pulsen var på max. Men han älskade det, han älskade att arbeta och det kändes. Mäktigt att galoppera fram sådär på en häst med den konditionen, kändes som att vi skulle kunna go on forever.

Det var faktiskt vid ett tillfälle till som jag trodde jag skulle dö. Vi red i en tallskog nära havet så underlaget på stigen vi red var sand och lite rötter från träden = lite tungt att gå i för hästarna, lätt att snubbla. Stigen var smal och det var många ganska snäva svängar, lite kringelikrokig helt enkelt. "Det här är det häftigaste och roligaste på hela rutten, sa guiden." "Bara håll i er, hästarna vet vad dem skall göra" Och vi satte av i galopp! Alltså. Det gick så j*vla fort, och vi LÅG ner i de skarpa svängarna, jag var helt säker på att vi skulle gå omkull. (Det tog aldrig slut heller!!) Nåväl, efter några minuters fartfylld galopp med dödsångest tvingade jag mig själv att faktiskt bara försöka hänga med, slappna av och låta Fuego sköta det själv, precis som guiden påpekade, och då gick det faktiskt mycket bättre och det va så sjukt kul. DÅ förstod jag vad guiden menade, jäklar var skickliga och intelligent djur vi har att göra med alltså. Bara jag slutade lägga mig i och lät honom gå så blev det världens häftigaste känsla. I början när jag höll på och slita och dra i honom (av skräck för att gå omkull) osv. så blev han bara störd och tappade balansen, men när jag slappnade av var det som en ferrari på en svängig racerbana, hehe :) Snacka om att adrenalinet pumpade efter detta. Wow!

Man hinner se så otroligt mycket under sex dagar på en häst, och allt var så fantastiskt. Vi red på ställen som ingen annan kan ta sig fram på, vi såg naturen på absolut bästa möjliga sätt. Det är en sådan där grej som inte riktigt går att beskriva, det måste upplevas! Och jag rekomenderar verkligen alla, från botten av mitt hjärta, att ta sig tid och råd att göra en sådan här resa. Ni kommer inte ångra er!! Inte om ni åker med greenways travel till Costa brava iallafall. Jag hoppas verkligen att jag får chansen att göra om det här. Om inte, så kommer jag leva gott på minnet från denna resan, vilket äventyr <3

Behöver jag säga att stora solglasögonen åkte på den dagen då vi kom tillbaka till gården och vi skulle lämna hästarna på deras enorma bete efter sex långa, hårda dagar tillsammans? Jag släppte ut Fuego och han rullade sig och hälsade på kompisarna och for iväg ut i hagen tills jag inte kunde se honom nåt mer. Hejdå älskade vännen, tack för allt <3

En låt som jag lyssnade på många stunder under min vecka och som kom att bli väldigt förknippad med denna resan är Wild horses - Natascha Bedingfield